När jag skulle sova i går låg jag och tänkte på vad jag har skrivit här på bloggen. Om vad jag ska vara med om och resultatet och jag insåg att jag har nog låtit ganska ytligt. Som att det enda som jag bryr mig om är att bli smal och se smal ut...Givetvis handlar mycket om det, men det är inte den primära anledningen till att jag väljer att gå igenom den här behandlingen. 

Den största orsaken är att förbätta min livskvalitet...att slippa mina snarkproblem och att få vakan utsövd på morgonen, att slippa halsbränna på nättern att inte behöva gå upp på natten och ta något för att bli av med den, att få tillbaka ork så att jag kan ut och träna som jag längtar efter att göra, att kunna plocka upp saker på golvet och knyta skorna utan att bli anfådd, att kunna klippa tånaglarna och ta på strumporna utan att kämpa....Jag skulle kunna göra listan lång på saker som skulle förbättra mitt liv..så gör jag det för att bli small...Ja delvis..men det jag skrivit nu är viktigare..

En av de viktigaste sakerna är att kunna följa med min son på hans bana när han orienterar, utan att veta att jag sinkar honom och att han skulle kunna springa på halva tiden om han inte hade mig i släptåg.

 När vi gick från mötet om den här metoden så tog han mig i handen ( och nej, barnen var inte med på själva mötet utan satt utanför...har man inte barnvakt så har man inte ) och sa "Du mamma jag kom att tänka på en sak, om du går ner i vikt då kommer ju du orka springa lika fort som jag"...En sån kommentar värmer mammahjärtat.