Man hör ofta livscoacher etc säga att man ska leva i nuet och njuta av det man upplever just nu..men ärlig talat hur många gör verkligen det. Jag har ofta försökt att göra det men har inte lyckats så bra. Antingen funderar man på något som ligger framåt i tiden, även om det bara är något simpelt som vad man ska ha till middag. Eller så tänker man tillbaka och minns sådant som varit.

Men härom dagen när jag just hämtat min son i skolan och vi gick i solskenet, genom ett litet grön område så slog det mig...Jag är här och nu mitt i livet i nuet...! Det var en märklig känsla som jag inte har kännt tidigare, men den var märklig på ett underbart sätt.

Som jag har skrivit tidigare här på bloggen så lider jag av en kronisk psykisksjukdom och de senaste åren har varit en kamp att må bra och jag in såg att jag egentligen inte har lev utan bara fokuserat på att överleve...men nu kände jag att jag lever livet...Jag kan fortfarande känna den känslam ibland och den får mig alltid att le.

Kanske är det för att jag har mått dåligt under så lång tid och nu mår jag bra och kan konsentrera mig på att leva och ta till vara på stunder när jag upplever dem.

Jag hoppas att många får uppleva den känsla, särskilt efter att ha mått dåligt under långa perioder i livet.

Kram på er alla och njut av livet och det fina väder som vi just nu har!

Det är inte alltid lätt att vara förälder till barn som håller på med idrott. Jag vet iofs inte hur det är att ha barn som håller på med en sport där man hela tiden kan följa dem. 

Jag har barn som håller på med orientering. Man skickar iväg dem ut i skogen med bara karta och kompass för att de sen på egenhand ta sig runt en bana i skogen och förhoppningsvis hitta alla kotroller utan allt för stora problem. Visst lite fel blir det ju oftast, så är det nog. Och vad gör man själv under denna tiden då barnen springer i skogen...efter att man tagit sig tillbaka från starten till målet så börjar väntan. Med  barn efter barn som kommer i mål, de man mest lägger märke till är ju de som springer i samma klass som ens eget barn....och man ser dem komma i mål en efter en. Även de som har startat en lång stund efter...

Tiden går och man blir bara mer och mer orolig. Man får flachbacks från när man själv var barn och sprang vilse...denna känsla av att inte ha en aning om var man är och hur man ska komma vidare och sen hur lessen man kunde bli därute i skogen....Det är ju inte den känslan man vill att ens barn ska ha...alldeles ensam där ute i skogen...

Sen...efter 1 timme och 20 minuter...dyker hon upp på upploppet och tro mig...tårarna var inte långt borta...När hon kommit i mål så sluter flera föräldrar upp och frågar hur det gått. Ebba tittar upp på oss, nästan lite oförstående av uppståndelsen ( kan nämna att hon var nog sista löparen i mål på hela tävlingen) och säger, nästan med en ryckning på axlarna. " det har gått bra".

När jag såg banan insåg jag varför det tagit tid för henne. Det var inte någon lätt bana och kan nog sticka ut hakan och säga att det inte var en D12K utan mer en D12 vilken är ett snäpp svårare, och egentlinge för svår för Ebba. Jag är oerhört stolt över att hon klarade sig runt på den banan överhuvudtaget ! Den är bra mycket svårare än vad hon tidigare har sprungit. Och den som facinerar mig är att hon är vid så gott mod fast den var minst 30 minuter upp till placeringen över henne och fast hon har varit helt vilse vid några tillfällen..men ge upp med orientering..inte en chans. Det är ju bara att försöka igen mamma, eller hur ? och vad svarar man på de,,,jo så är det ju givetvis..så det är bara att inse att det var inte sista gången som jag står vid målet och är orolig och bara väntar.

Här bubblar det av ideer och jag har startat ett nytt projekt ny ikväll. Det ska bli en mudd eller pulsvärmare som förhoppningsvis kommer att se ut som denna http://ullcentrum.blogg.se/2014/march/tusenskonors-mudd.html

Jag har inte hunnit så långt ännu så lite svårt att säga hur min kommer att bli. Jag är inte så van att stick efter diagram men jag tror att jag har fått kläm på det i alla fall.

Sen sista har jag och Theo varit på en liten resa med vår orienteringsklubb. Vi var på Kalmar äventyrsbad på lördagen och söndagen blev de en tävling strax utanför Målilla. Det var trevligt trots att det var lite småregn under tävlingen.

Sen har det givetvis varit U-serie under de senaste onsdagarna. 

Har ju lovat att lägga upp några bilder på senaste projekten, men jag har helt enkelt inte orkat...

Det har varit lite deppig senaste dagarna...ingen särsklid anledning...det verkar som att jag har en massa energi och så ett par dagar sen så går jag i deck och orkar inte något...Vill bara sitta i soffan och äta choklad...nu har jag ju inte någon choklad hemma så det blir mest att bara sitta i soffa...

Dessutom känner jag mig ensam och det gör inte så att jag mår bättre direkt.

Men men....får se om jag lägger upp bilderna senare i kväll...